leonardo

3 januari 2007 19:59

Jag skrattade själv åt detta skämt om läkare och arkitekter tidigare, men saker och ting förändras. Även om jag inte har gjort något fel, så gråter ingen mer än jag när patienterna går hädan. Inte så mycket för patientens skull, men väl för de efterlevandes som sällan är mogna för detta steg. Många svårt sjuka håller sig kvar i livet (med allt det lidande som det innebär) enbart därför att deras anhöriga inte är redo att hantera deras död. Inte heller gråter jag för att jag misslyckats att hålla patienten vid liv - det går inte i det oändliga - men väl över att jag har begränsningar som jag skulle vilja utöka. Det handlar mest om min egen otillräcklighet som människa.
Det lät väldigt allvarligt, men det jag vill ha sagt är: döden är en underbar del av livet! Vi bör öva oss i att välkomna döden så att vi är redo när vi möter den, oavsett om det är vi själva som dör eller våra närmaste.

I övrigt - grattis till tillökningen!

Filifjonkan

3 januari 2007 20:29

Hm,, Hej Leonardo. Menade ju inte detta som något slags påhopp på er yrkeskår alls utan jag förstår verkligen ditt inlägg.Har själv haft en sagolikt husläkare som hållit ihop hela mig och nu är han själv svårt sjuk.Håller med dig om att vi bör öva på att ta emot döden men den kommer aldrig lämpligt eller på rätt tid den kommer när man minst anar det det är det svåra.Sen att den även drabbar en läkare det finns inte i ens tankegångar. Doktorn skall inte vara sjuk han skall vara den friske Alltid. Man har den inställning. Men så när det inträffar så inser man verkligheten.Så ta inte åt dig på något vis utan håll dig frisk är du snäll!Ha en bra dag med dig.